Förlossningen

20 november.

Klockan sex på morgonen väcker jag Tobias då jag känner av att värkarna kommer någorlunda regelbundet. Han ringer till förlossningen i Malmö och de ber oss avvakta till värkarna kommer med inte mer än 5 minuters mellanrum. Vi börjar att göra oss i ordning och äta frukost och bara någon timme efter första samtalet ringer Tobias igen och berättar att värkarna nu med ett 5 minuters intervall. Nu ber dem oss att vänta till det inte dröjer mer än 2-3 minuter mellan varje värk och "varnar" oss även för att det för tillfället är fullt på förlossningen och kommer troligen inte finnas plats innan 12, om ens det.
Vi håller ut och Tobias ger mig en handduk att skrika i för det gör ont, riktigt ont.
Vid elva tiden går det inte att ligga hemma och vänta på bättre tider. Tobias ringer ännu en gång och då säger dem bara att det är fullt både i Malmö och Lund och säger att vi får vända oss till Ystad eller Helsingborg. Det blev Ystad.

-"Jag är tvungen att tanka på vägen" säger Tobias. Ungefär det man vill höra, men helt ärligt så brydde jag mig inte allt för mycket nu ville jag bara in. På vägen skriks det en del, och jag lovar er det finns ingen smärta som känns så här. Det gör så vansinnigt ont. När "mikrofonkåt" med September kommer på radion höjer jag, äntligen kan jag lägga fokus på någonting annat. efteråt stängs radion av (självvalt av mig).

När vi kommer fram till förlossningen i Ystad, då är klockan 12, välkomnas vi av undersköterskan Anki, en lång bastant kvinna som med långa armar visar vägen in till förlossningsrummet.
Hon säger åt mig att inte spänna mig utan dansa och andas igenom smärtan. man lyssnar till barnets hjärta och mäter längden mellan värkarna och dess intensitet. jag vill mest bara gå och kissa. Efter ett tag är barnmorkan Annette med mig och hon känner att jag redan öppnats 8-9 cm, helt på egen hand. Hon föreslår att jag ska testa lustgasen, någonting jag sett lite framemot...lite på skoj kanske. Här möts jag av helvetet. Där sitter jag på knäna och lutar mig mot den uppfällda sängen och fokuserar blicken på några siffror som står på väggen som tillhör olika sladdar och uttag. Och allt jag hör är susandet från lustgasen och Annettes djupa och nästan mörka röst, som om hon talar i en burk: -"Braaao...Braaao...Braaao...". Samtidigt som det smakar metalliskt i munnen. Det enda jag minns som positivt under den stunden var hennes hand som hon strök i cirklar på min rygg. Jag får nog och nästan kastar lustgasen på Annette och lägger huvudet i knät. Jag kan inte prata än, men hon förstår att det blev för mycket. Efter det ville jag knappt ha mer, fast jag tog några inandningar när smärtan var olidlig. Det skönaste var när Tobias masserade mig.

Jag gjorde klart för Tobias om och om igen att det aldrig kommer att bli fler barn. Jag bad även personalen och Tobias att ta livet av mig. Jag orkade inte mer, det gjorde så jävla ont. Ibland trodde jag att jag skulle kräkas och bad om en spy-påse. Sen kom krystvärkarna. Nu var min högsta önskan att få bajsa. Det var verkligen det enda jag tänkte på, efter det här ska jag bajsa! Ja, okej...sova också. Så fruktansvärt trött var jag. Och sen kommer en bit av huvudet ut. Nu trodde jag att jag skulle dö. Det sved nått så fruktansvärt. Och inte fick jag frysta mellan värkarna, -"Sen, när han är ute...det kommer inte göra ont alls då!? Ingenting". Det är komiskt egentligen hur de kan skratta under sånna här omständigheter, när jag ligger och tror att min kropp kommer att gå sönder och dö. Men nej, ont skulle det inte göra efteråt. Nästa värk kom och då kom även han, med huvudet och ena armen klockan 14:28 (2½ timme efter att vi kommit in).

-"Lilla älsklingen, hej, hej, lilla, lilla du" är vad jag får ut. De lägger honom på mitt bröst. Tobias står hela tiden vid sidan om mig stöttar, han är helt fantastisk men tyvärr så är man någon annanstans i sinnet. Han får även klippa navelsträngen.

Ja, sen går det några timmar jag duschar, vi äter och sen flyttas vi över till BB.