Förlossningen

20 november.

Klockan sex på morgonen väcker jag Tobias då jag känner av att värkarna kommer någorlunda regelbundet. Han ringer till förlossningen i Malmö och de ber oss avvakta till värkarna kommer med inte mer än 5 minuters mellanrum. Vi börjar att göra oss i ordning och äta frukost och bara någon timme efter första samtalet ringer Tobias igen och berättar att värkarna nu med ett 5 minuters intervall. Nu ber dem oss att vänta till det inte dröjer mer än 2-3 minuter mellan varje värk och "varnar" oss även för att det för tillfället är fullt på förlossningen och kommer troligen inte finnas plats innan 12, om ens det.
Vi håller ut och Tobias ger mig en handduk att skrika i för det gör ont, riktigt ont.
Vid elva tiden går det inte att ligga hemma och vänta på bättre tider. Tobias ringer ännu en gång och då säger dem bara att det är fullt både i Malmö och Lund och säger att vi får vända oss till Ystad eller Helsingborg. Det blev Ystad.

-"Jag är tvungen att tanka på vägen" säger Tobias. Ungefär det man vill höra, men helt ärligt så brydde jag mig inte allt för mycket nu ville jag bara in. På vägen skriks det en del, och jag lovar er det finns ingen smärta som känns så här. Det gör så vansinnigt ont. När "mikrofonkåt" med September kommer på radion höjer jag, äntligen kan jag lägga fokus på någonting annat. efteråt stängs radion av (självvalt av mig).

När vi kommer fram till förlossningen i Ystad, då är klockan 12, välkomnas vi av undersköterskan Anki, en lång bastant kvinna som med långa armar visar vägen in till förlossningsrummet.
Hon säger åt mig att inte spänna mig utan dansa och andas igenom smärtan. man lyssnar till barnets hjärta och mäter längden mellan värkarna och dess intensitet. jag vill mest bara gå och kissa. Efter ett tag är barnmorkan Annette med mig och hon känner att jag redan öppnats 8-9 cm, helt på egen hand. Hon föreslår att jag ska testa lustgasen, någonting jag sett lite framemot...lite på skoj kanske. Här möts jag av helvetet. Där sitter jag på knäna och lutar mig mot den uppfällda sängen och fokuserar blicken på några siffror som står på väggen som tillhör olika sladdar och uttag. Och allt jag hör är susandet från lustgasen och Annettes djupa och nästan mörka röst, som om hon talar i en burk: -"Braaao...Braaao...Braaao...". Samtidigt som det smakar metalliskt i munnen. Det enda jag minns som positivt under den stunden var hennes hand som hon strök i cirklar på min rygg. Jag får nog och nästan kastar lustgasen på Annette och lägger huvudet i knät. Jag kan inte prata än, men hon förstår att det blev för mycket. Efter det ville jag knappt ha mer, fast jag tog några inandningar när smärtan var olidlig. Det skönaste var när Tobias masserade mig.

Jag gjorde klart för Tobias om och om igen att det aldrig kommer att bli fler barn. Jag bad även personalen och Tobias att ta livet av mig. Jag orkade inte mer, det gjorde så jävla ont. Ibland trodde jag att jag skulle kräkas och bad om en spy-påse. Sen kom krystvärkarna. Nu var min högsta önskan att få bajsa. Det var verkligen det enda jag tänkte på, efter det här ska jag bajsa! Ja, okej...sova också. Så fruktansvärt trött var jag. Och sen kommer en bit av huvudet ut. Nu trodde jag att jag skulle dö. Det sved nått så fruktansvärt. Och inte fick jag frysta mellan värkarna, -"Sen, när han är ute...det kommer inte göra ont alls då!? Ingenting". Det är komiskt egentligen hur de kan skratta under sånna här omständigheter, när jag ligger och tror att min kropp kommer att gå sönder och dö. Men nej, ont skulle det inte göra efteråt. Nästa värk kom och då kom även han, med huvudet och ena armen klockan 14:28 (2½ timme efter att vi kommit in).

-"Lilla älsklingen, hej, hej, lilla, lilla du" är vad jag får ut. De lägger honom på mitt bröst. Tobias står hela tiden vid sidan om mig stöttar, han är helt fantastisk men tyvärr så är man någon annanstans i sinnet. Han får även klippa navelsträngen.

Ja, sen går det några timmar jag duschar, vi äter och sen flyttas vi över till BB.

Nu är det dags, så är de bara!

Nu har det dragit igång...rejält! Nu ska det bara vara lite längre, för att relativt regelbundna är dem. Shit snacka om att belöningssystemet sätter igång i hjärnan precis efter varje värk. Även om jag fortfarande har mensvärk efter varje "värk-från-helvetet" så är det nästan skönare än att inte ha ont alls. Helt underbart (sitter i en sådan fas just nu). Och då kanske ni undrar varför jag är dum nog att blogga under värkarna, jo för att jag inte ska glömma hur jävligt det är. Fråga mig nu hur det känns och fråga sedan efter förlossningen när lillen ligger i min famn, inte att jag kommer svara likadant. Nu är det dags igen..."AAAAAJ! mamma! AJ! Jag vill inte...näää! AAAJ"

Dagens mission - överleva smärtan.
Lillen vi måste jobba som ett team idag!

Shit ingen rolig natt. Jag vet inte vad det är men jag får krampliknande smärtor från grenen upp mot naveln, och ut mot sidorna när jag rör mig. Det gör riktigt jävla ont och det känns som att det låser sig i ljumsken. Det väckte mig flera gånger i natt. Jag kunde inte ens gå på toaletten. Eller jag kunde gå dit men när jag skulle försöka kissa så gick det inte för att det gjorde så ont. Nu har jag haft ont nästan hela dagen. Det spänner konstant i magen. Inte då och då utan heela tiden.

Men jag har alla fall lyckats duscha i dag, jag brukar i och för sig duscha men idag lyckades jag även tvätta håret. Kanske att jag ska lyckas måla naglarna också, eller åtminstone ta bort mitt gamla. men först ett litet mellanmål.

Nattvärkar

I natt väcktes jag två gånger av starka, längre värkar. Jag hann i och för sig somna om mellan värkarna. Den första var ungefär som en vanlig mensvärk, bara att den tilltog när jag gick upp och skulle gå på toaletten. När jag la mig igen var det inte så farligt. Den andra fick mig att väcka Tobias, det gjorde helt enkelt mycket ondare. Jag blev svimfärdig och illamående. Som den första blev också den mycket starkare när jag gick upp och gick lite. Men efter en stund somnade Tobias om och inte jättelångt efter somnade jag också. Sen har det inte varit något mer. Nu kan jag känna av det lite men det är verkligen inte farligt.

Lillen kasta ut vattnet och kom nu!

Sitta? stå? inte gå

Okej gott folk nu har jag ont i magen, nedre delen av magen. Det stramar och känns som...nä jag vet inte hur man förklarar det. Det går knappt att röra mig. Dagens promenaden fick jag avbryta. Att gå till toaletten, eller köket (för att förbereda maten) och bädda sängen har inte varit roligt nu på eftermiddagen. Sitta i soffan har varit mitt enda alternativ, men nu verkar inte det vara optimalt heller. Så är det just nu.

Kram

Mardröm

Drömde något så obehagligt i natt.
Jag och några tjejer (ingen aning om vem det skulle vara i verkligheten) skulle göra ett projekt och spränga en bil. Det var ungefär så mycket jag visste. Jag var mer eller mindre inte med i projektet men var ändå där när bilen skulle sprängas. Jag hjälpte dock till så mycket jag kunde. Vi visste att vi skulle kunna bli tagna av polisen men att det högsta straffet var böter. Det var bara det att någonting gick snett. När bilen sprängdes, sprängdes även mycket mer och folk dog.
Vi gick lugnt ifrån platsen med ångest i kroppen. Poliser kom, brandbilar kom, ambulanser kom. Vi gick förbi en man som satt i chock och sa: -"fattar du!? jag såg kött, människokött flyga förbi mig". Jag gick helt i min egen värld och när jag vi lämnat området stannade jag en tjejerna som jag var med och sa: -"Vi kommer att förvandlas till mördare, det fattar du va? kallblodiga mördare". Jag visste att de skulle hitta oss. Hon tittade på mig: -"ja...jag vet". -"Hur länge kommer vi sitta inne?" frågade jag. -"ungefär 25 år skulle jag tro". Jag dog inombords. Jag såg hela mitt liv falla samman. Så stannar jag till och skriker: -"älskade, älskade, älskade lille vän. min älskade lilla du." Jag kramade om min mage så gått jag kunde och satte mig på marken. -"jag kommer aldrig få se dig växa upp, jag kommer inte att få följa dig på 25 år, då är det vuxen. och då har jag svikit dig så otroligt". Sen kom jag och tänka på Tobias och hur mycket jag svikit honom. Han kommer att lämna mig. -"Dem kommer aldrig ta mig, jag kommer inte att leva då! bara så att du vet. jag kommer inte klara det här."

När jag vaknade var jag andfådd och la mig väldigt när Tobias och höll om honom. Det var så himla obehagligt. Det kändes så verkligt och jag var verkligen fast i en ond cirkel. Hur jag en vred på mig så skulle det redan vara gjort, jag kunde få det ogjort.
Och ni som inte känner mig så bra så skulle jag aldrig kunna skada någon och verkligen inte mörda.

Men nu ska jag lägga den drömmen på hyllan och ta tag i dagen.

värk

Varje värk är en bra värk. Varje värk är ett steg närmre. Jag känner mig svimfärdig nu när Lillen rör sig. Blir yr och har ingen lust till någonting.

Tobias har varit duktig idag och tvättat all tvätt, soffan och tillsammans har vi packat BB-väskan. Nu är jag redo! Inte kan jag gå heller utan att hela buken och höfterna ömmar och värker. Och nu kommer mensvärks känslorna igen. Nä, då måste jag lägga mig.

Tack och hej! Nu vill jag föda!

Torsdag

Nu börjar det kännas väldigt spänt i magen. Jag känner sällan någon aptit och har svårt att äta en hel portion, om jag inte är jättehungrig.

Igår hade vi det jättemysigt. Och idag saknar jag Tobias jättemycket, vill att han ska vara hemma med mig och bara kramas.

Lillen rör sig massa nu och naveln har ploppat ut helt nu.

Ja, vi får se vart denna dagen tar en. Jag har börjat måla lite på en tavla, får se om det blir något mer av den.

Två och ett halvt år av kärlek

2.5 år tillsammans med Tobias i dag. 2.5 mysiga år tillsammans. Vi har verkligen det bra ihop och jag kan inte tänka mig att någon annan skulle passa så bra för mig som Tobias gör, fast så är det troligen och förhoppningsvis alltid när man är tillsammans med någon. Men jag är verkligen jättelycklig. Och idag är det bara vår dag. Vi ska laga lammbiffar med klyftpotatis. Jag har verkligen otroligt dåligt minne nu. Fick ett sms från Camilla om att vi skulle ses idag och äta lunch ihop, det hade jag helt glömt. Och när jag kom hem från affären kom jag på att jag glömt att köpa sås till maten. Jag skickade ett sms till Tobias och frågade om han kunde köpa med sig det på vägen hem. Och nu när jag sitter här och skriver kommer jag på att jag glömt färsen också, skickar iväg ett sms till, till honom. Känns inte alls kul, men jag hoppas att jag kan gottgöra honom när han kommer hem.

Nu ska jag hoppa in i duschen och fräscha till mig lite.

Hoppas att ni får en trevlig kväll.