På eftermiddagen besökte vi min pappa för att fika lite och fira jul med min familj. jag kände mig då spänd i bröstet och Joel fick äta. det gick bra och gjorde inte allt för ont. Jag masserade bröstet under tiden han åt för att på så sätt tömma bröstet mer, men det tömdes aldrig helt men Joel var mätt och belåten. Under kvällens gång fick jag ondare och ondare och när vi skulle bege oss hem började jag känna mig yr och illamående. Jag fick lägga mig i pappas säng. Det var en jätteobehaglig känsla och jag fick panik, jag kände mig helt maktlös och började gråta jättemycket. jag skrek efter Joel men han hade det bra i sin pappas famn. Sen ville jag ha Tobias nära. Allt kändes så overkligt.
Sen kom frossan. Jag var alldeles vit och iskall om händerna. Ännu bara 37.5 i temp. Bröstet gjorde bara ondare och ondare. Vi ringde runt till sjukvårdsupplysningen, vårdcentralen och KK. längre samtal som inte gav så mycket. Nu var tempen uppe på 38.6 och vi bestämde att åka in till KK för att pumpa ut bröstet och be om lite råd.
På BB möts vi av en kvinna som tydligen jobbar inom något annat team på avdelningen och när jag säger att jag har feber, frossa och tror att jag har mjölkstockning ber hon mig och pappa sätta oss ner i väntrummet och invänta annan personal. Sen försvinner hon. Vi väntar och väntar och jag känner att febern stiger. Efter dryga 20 min kommer hon in i väntrummet (inte för att titta till oss) och frågar om vi fått hjälp. -"nej"!. Hon vänder då och efter en stund kommer en yngre undersköterska med en pump i handen. Jag bad om att få ta tempen och när hon förstod att jag även ville prata om hur jag mådde (att jag inte endast var ute efter pumpen) försvann hon och hämtade en barnmorska. Vilket skämt tänkte jag. Det var ju det första jag sa, att jag mådde dåligt och trodde att jag hade mjölkstockning ändå har det fallit bort på vägen.
Barnmorskan kommer och vi sätter oss i ett annat rum. Hon tror inte att jag har mjölkstockning med vi tömmer bröstet. Det gör riktigt ont och jag kan inte hålla mig från att skrika. -"fast det gör inte ont på bröstvårtan nu"! säger hon. -"Jo"! säger jag. -"Det tror jag inte, utan det gör bara ont i bröstet"!. Efter en stund ser jag hur det sipprar ut blod i mjölken men det gjorde det tydligen inte enligt henne, hon menade att det var rodnaden på bröstet jag såg. Vilket jag vägrade tro på men jag orkade inte säga emot. Sen blev jag svimmfärdig och bad om att få lägga mig ner. -"Jag har ju ingen säng här inne"! sa barnmorskan. -"nä, men jag får lägga mig på golvet, jag kommer att svimma nu"!. -"men det är väl lite ofräscht"!. Jag börjar motvilligt glida ner på stolen. -"glid inte ner på golvet nu". Pappa och barnmorskan tog tag i mig och böjde ner mitt huvud mellan benen.
När jag berättar att jag inte har ätit och att jag har väldigt lågt blodtryck och lätt för att svimma sa hon: -"fast jag tror att det var som du blev rädd nu"!. Rädd? vad skulle jag bli rädd för, jag hade hög feber, inte ätit mat sedan 12 på dagen (klockan var nu 20.30) och har som sagt jättelätt för att svimma. -"jag har faktiskt aldrig haft svårt för sånt här". Jag var för tusan inte ens spruträdd när jag var liten. -"jag är själv undersköterska" sa jag. -"fast nu gällde detta dig själv..."! Jag blev så irriterad på henne. Hon ska inte tala om hur jag känner när jag verbal nog till att uttrycka mig väldigt detaljerat själv! och jag var inte rädd! Hon berättade även att mina sår på brösten var jättefina och att jag endast fått en liten rodnad på bröstet efter pumpen.
Tempen togs aldrig men på vägen hem kändes det som att febern sjönk.
När jag kom hem såg jag hur bröstet hade blödigt, jag hade stora blodskorpor på vårtan. Och tempen visade 39.4.
Under natten tömde jag bröstet manuellt då det inte gick med pumpen på grund av såren. febern sjönk och när jag vaknade hade den försvunnit helt. Nu är bröstet mjukt men jag får fortsätta att pumpa manuellt då det även gör ont när Joel suger på såren.
Men det är mycket bättre helt enkelt.
Men jag är besviken på vårt mottagande på BB. Att man först slussar runt och sen, fast man mår så dåligt behöver vänta så länge samt bli bortglömda en stund. Det här är ju saker som kändes mycket värre igår men det kändes inte som att jag blev tagen på allvar. Den första kvinnan borde känna till vad bröststockning är och hur allvarligt det kan vara. Säger jag då att jag har feber, frossa och ont borde hon kunna ställa några ledande frågor som hon sedan hade kunnat förmedla vidare om det nu var så att hon inte kunde ta hand om oss själv.
Mina bröst efter pumpning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar