Morgon på akuten.

Det är inte så allvarligt som det låter, vill inte göra en höna av en fjäder.

Det skulle vara första passet på jobb, bredvidgång. Jag var där halv åtta i morse och det kändes som en helt vanlig dag på jobbet ( så som jag minns att det var att jobba). Någon gång vid tio i åtta tiden började jag känna mig lite yr. Lite svimmfärdig men eftersom jag är van vad att svimma så kändes det som att det snart skulle avta. Det tog ungefär tio minuter innan jag kände att jag var tvungen att lägga mig ner och på så sätt hämta mig. Jag gick in i personalrummet och la mig på golvet med benen högt. I cirka fem minuter låg jag innan jag valde att sätta mig upp, skicka ett sms till Tobias och bara informera, sedan tittade kollegan in och frågade om det var okej. Ok sa jag och reste mig upp och gick ut redo för att hjälpa en boende till bordet. Men jag fick avbryta, talade om för henne jag jobbade med att jag var tvungen att sitta en stund. Jag satte mig i soffan men föll snabbt ihop. Som tur var hamnade jag i soffan och inte på golvet. Sen minns jag att sjuksköterskan kommit in och satt på huk framför mig, de pratade alla med varandra och diskuterade vad de skulle göra. Jag ville förklara att allt var under kontroll och att jag snart var pigg igen, men jag orkade inte. Hela kroppen var tung och jag orkade inte titta. Ja, och nä var det som kom ur mig.

Man ringde till ambulans, till min pappa och Tobias. Tog prover och blodtryck. Men jag minns det väldigt vagt. Allt känns just nu som en dröm, jag var så trött.

Efter många om och men kom ambulansen och EKG togs på mig, sedan in på akuten. Färden dit minns jag inte alls, utan det första är att vi är på akuten och Lena, som hade följt med från jobb frågade mig lite saker. Sen var Tobias där, skönt.

Sen togs det prover och nya EKG, men allting såg bra ut. Pappa hade också hunnit komma in till akuten då, men nästan direkt, vid 12 fick vi åka där ifrån. Jag har alltid haft lågt blodtryck och svimmat många gånger i mitt liv, men det är bara vid enstaka gånger som det tagit så lång tid för mig att reda på mig och vakta till helt. Men på grund av proverna trodde läkaren att det handlade om graviditeten. Lillen behöver också mitt blod och min blodbana är längre nu än vanligt. Läkaren sa även att stödstrumpor kan vara ett alternativ nu, eftersom jag kommer att gå och stå mycket i mitt jobb vilket kan vara utmanande när blodtrycket är lågt. Vilket äventyr va haha. Men nu är vi hemma igen, efter en lunch på bultoftakött.

Älskar Tobias så otroligt mycket.